Två olika grundidéer
I Sverige bygger sjukvården på principen att du uppsöker vården när du är sjuk eller har symtom. Den är skattefinansierad och varje region ansvarar för sina invånare. Du listar dig på en vårdcentral och får en distriktsläkare, men du förväntas inte besöka denna läkare regelbundet så länge du är frisk. Tvärtom har svenska myndigheter länge varit skeptiska till allmänna hälsokontroller av symtomfria vuxna, eftersom forskning visat att sådana rutinkontroller sällan förlänger liv eller minskar sjuklighet. Resurserna riktas istället mot de som söker själva och mot utvalda screeningprogram där nyttan är vetenskapligt belagd.
I USA ser logiken helt annorlunda ut. Sjukvården finansieras till största delen via privata försäkringar, oftast kopplade till arbetsgivaren, och kompletteras av de statliga programmen Medicare (från 65 års ålder) och Medicaid (för låginkomsttagare). Sedan Affordable Care Act infördes 2010 är försäkringsbolagen skyldiga att täcka ett brett paket av förebyggande tjänster utan egenavgift, förutsatt att åtgärderna har klassats som evidensbaserade av expertpanelen U.S. Preventive Services Task Force. Det innebär i praktiken att den som har en vanlig arbetsgivarförsäkring kan gå till sin primary care physician regelbundet utan att betala något ur egen ficka för själva besöket.
Den årliga hälsoundersökningen i USA
Det mest iögonfallande för en svensk som hamnar i det amerikanska systemet är traditionen med the annual physical, eller annual wellness visit. Redan från tjugoårsåldern förväntas en välförsäkrad amerikan boka in ett årligt hälsobesök hos sin husläkare. Besöket är omfattande och innehåller typiskt sett en genomgång av vikt, blodtryck och puls, blodprover för blodfetter, blodsocker och ibland sköldkörtel, samtal om kost, motion, alkohol, tobak, sömn och mental hälsa, en vaccinationsuppdatering och en diskussion om eventuella riskfaktorer i familjen. Läkaren för ofta en detaljerad journal som bygger vidare från år till år, vilket gör att trender i exempelvis blodtryck eller kolesterol upptäcks tidigt.
För den som har en hyfsad arbetsgivarförsäkring, säg en typisk PPO eller HMO via ett medelstort företag, är detta årliga besök gratis. Själva hälsobesöket räknas som en förebyggande tjänst och omfattas av ACA:s nollavgift. Däremot kan det som upptäcks under besöket, till exempel ett avvikande blodvärde som kräver uppföljning, klassas som diagnostik och då plötsligt kosta pengar. Patienten får då betala sin självrisk eller en copay innan försäkringen tar över. Just denna gränsdragning mellan screening och uppföljning är en vanlig källa till frustration, men den rubbar inte grundkänslan att den årliga kontakten med husläkaren är en självklar del av vuxenlivet.
Kulturellt är skillnaden slående. En tjugofemårig amerikan som mår utmärkt ser det ändå som sunt förnuft att boka sitt årsbesök, ungefär som man bokar tandläkaren. Husläkaren blir en följeslagare genom livet och en person man bygger en medicinsk relation med långt innan något blivit fel.
Den svenska vardagen
En frisk svensk i samma ålder har sällan någon personlig relation till sin distriktsläkare alls. Man vet kanske vilken vårdcentral man är listad på, men de flesta besöken sker akut eller efter att symtom dykt upp. Det finns ingen rutin som säger att du ska kolla dina blodvärden varje år, och många svenskar upplever det nästan som hypokondriskt att uppsöka vården utan konkret anledning. Den som ändå vill ha en bredare hälsokoll får ofta vända sig till privata aktörer och betala själv, eller utnyttja företagshälsovården om arbetsgivaren erbjuder den.
Fördelen med den svenska modellen är att den är jämlik och kostnadseffektiv. Ingen missar vård för att de saknar försäkring, och samhället lägger inte pengar på undersökningar som statistiskt sett inte gör nytta. Nackdelen är att tidiga varningstecken på vanliga folksjukdomar som högt blodtryck, förhöjda blodfetter eller begynnande typ 2 diabetes kan förbli oupptäckta i åratal, helt enkelt därför att ingen tittat efter dem.
Där digital prevention kan göra skillnad
Det är i just denna lucka, mellan svensk återhållsamhet och amerikansk omfamning av den årliga kontrollen, som en digital vårdgivare specialiserad på prevention kan spela en viktig roll. Vi kan erbjuda svenska vuxna det som den offentliga vården idag inte prioriterar: en kontinuerlig, personlig och strukturerad hälsokoll som bygger vidare år efter år, utan att kräva att personen redan är sjuk.
Ett digitalt format sänker tröskeln på flera sätt. Du behöver inte ta ledigt från jobbet, inte resa till en mottagning och inte heller förklara varför du söker vård när du egentligen mår bra. En videokonsultation med en läkare, kombinerad med ett enkelt blodprov på närmaste provtagningsenhet och digitala verktyg för att följa blodtryck, vikt och livsstilsfaktorer hemifrån, räcker långt för att fånga upp samma trender som den amerikanska husläkaren följer under sina årliga besök. Skillnaden är att allt samlas i en sammanhängande digital journal som patienten själv har överblick över, och att uppföljningen kan ske löpande istället för att vänta tolv månader till nästa årsbesök.
Modellen gör det också möjligt att demokratisera den typ av prevention som i USA kräver en bra försäkring och i Sverige idag främst erbjuds via dyra privata hälsokontroller eller förmånliga företagshälsovårdsavtal. Genom att vara digital från grunden kan kostnaden hållas nere och tjänsten nå även de som bor långt från storstädernas privata kliniker. Samtidigt kompletterar vi, snarare än konkurrerar med, den offentliga vården. Den regionala primärvården tar fortsatt hand om akuta besvär, kroniska sjukdomar och de nationella screeningprogrammen, medan den digitala preventiva vården fyller hålet för friska vuxna som vill ligga steget före.
Att upptäcka högt blodtryck vid fyrtio istället för vid femtiofem, eller att fånga stigande blodsockervärden innan de blivit diabetes, kostar marginellt i förhållande till vad samhället annars betalar i form av hjärtinfarkter, strokes och andra komplikationer. Den medicinska evidensen för enstaka breda hälsokontroller hos symtomfria vuxna är förvisso svag, men för riskbaserad och kontinuerlig uppföljning av personer med livsstilsrisker eller ärftlighet ser bilden helt annorlunda ut. Det är där en digital, specialiserad aktör kan göra verklig skillnad.
Två logiker, två vardagar
Grovt förenklat frågar det svenska systemet ”vad är vetenskapligt bevisat ge mest hälsa för pengarna i befolkningen?” medan det amerikanska systemet i högre grad frågar ”vad kan jag som individ få ut av mitt försäkringsskydd?”. Den välförsäkrade amerikanen får en kontinuerlig, individanpassad och ofta teknikintensiv uppföljning av sin hälsa från tidig vuxenålder. Den svenske medborgaren får ett enklare men universellt skyddsnät där ingen lämnas utanför, men där den som är frisk också i praktiken är osynlig för vården. Båda systemen speglar sina länders vidare värderingar om individens ansvar, det offentligas roll och hur evidens ska vägas mot tillgänglighet.