När man pratar om kolesterol kommer i princip alltid LDL upp. LDL är en förkortning för ”low-density lipoprotein” och är en typ av transportpartikel. Transportpartiklar är helt nödvändiga för att transportera fett och kolesterol i blodbanan, då de ej är lösliga i blodet (se vad som händer om du häller lite olja på vatten). Kärnan i LDL-partikeln är fylld av kolesterolestrar och fett (triglycerider). Den inre fettkärnan omges av en kapsel som håller ihop strukturen. Det finns även proteiner i kapseln (så kallade apolipoproteiner).
För att förstå LDL behöver vi kort gå igenom hur kolesterol transporteras genom kroppen. Det finns för detta ändamål flertalet närbesläktade partiklar till LDL som spänner från kylomikroner, VLDL, IDL till HDL. De olika partiklarna har olika funktioner.
Kylomikroner transporterar fettsyror som tas upp i tarmen ut till kroppen. Kvarvarande fettsyror tas sedan upp av levern och används i nästföljande steg.
VLDL (”very low-density lipoprotein”) transporterar fettsyror och kolesterol från levern ut till kroppen. VLDL kan bildas både av överskott av fettsyror och kolesterol, men även kolhydrater och vissa proteiner kan användas i en process som kallas lipogenes. Detta illustrerar en viktig aspekt: kolesterolnivåer i blodet är inte ekvivalenta med kostintag.
Väl ute i kroppen aktiveras enzymet lipoproteinlipas, som frisätter fettsyrorna från VLDL-partikeln. Det primära upptaget sker i fettvävnad. När VLDL har lämnat ifrån sig fettsyrorna övergår det till en så kallad IDL (intermediate-density lipoprotein). Efter ytterligare spjälkning av fettsyror bildas LDL.
LDL bär primärt kolesterol, som är avgörande för att bilda vissa hormoner, cellmembran, muskulatur och fettvävnad. Hela LDL-partikeln tas upp i celler som uttrycker LDL-receptorn. Detta sker genom att det i kapseln sitter proteiner, bland annat apolipoprotein B-100 (apoB), som fungerar som ett ”nyckelkort” för LDL-partikeln och möjliggör upptag i celler som behöver kolesterol.
Risksambandet mellan LDL-kolesterol och kardiovaskulär sjukdom är väl etablerat utifrån att partiklarna kan gå in i artärernas kärlvägg och fastna där vilket på sikt leder till åderförkalkning. I INTERHEART-studien, som undersökte riskfaktorer hos cirka 15 000 patienter och 15 000 kontroller i över 52 länder, kunde man se att förhöjt kolesterol är den största riskfaktorn bidragande till hjärtinfarkt (1).
LDL är dock en heterogen partikel, där det finns både stora och små partiklar. De små partiklarna anses farligare eftersom de har en längre halveringstid, är mer benägna att oxideras och lättare fastnar i kärlväggen, vilket bidrar till inflammation och i förlängningen ateroskleros (åderförkalkning).
Att mäta LDL-c medför vissa utmaningar. Historiskt har Friedewalds formel använts för att beräkna LDL-c genom att subtrahera HDL-c och triglycerider/5 från totalkolesterol, det vill säga:
LDL-c = totalkolesterol − HDL-c − triglycerider/5.
Denna metod har dock vissa begränsningar, särskilt vid höga nivåer av triglycerider. Numera går det att mäta LDL-c direkt, och det går även att mäta apoB, vilket tillsammans med LDL-c ger en bättre bild av antalet och storleken på LDL-partiklarna.
Källor:
1. Yusuf S, Hawken S, Ounpuu S, Dans T, Avezum A, Lanas F, McQueen M, Budaj A, Pais P, Varigos J, Lisheng L; INTERHEART Study Investigators. Effect of potentially modifiable risk factors associated with myocardial infarction in 52 countries (the INTERHEART study): case-control study. Lancet. 2004 Sep 11-17;364(9438):937-52. doi: 10.1016/S0140-6736(04)17018-9. PMID: 15364185.